Pöllan min

Under helgen har vi firat dottern som fyllde 3 år igår! Först med släktkalas på lördag och sedan med fest för hennes tre dagiskompisar (med mammor och syskon) på söndag. Hurra, hurra, hurra! Och ojojoj, helt obegripligt!

 

Taivaslaulu

Pauliina Rauhalas roman Taivaslaulu. Om lestadianer och tro, om kontroll och orimlighet. Om att inte orka och ångesten. Böner och lovsånger, stora magar och vita hårlockar. En kärlekshistoria! Mycket vackert, berörande och klokt skrivet. Dessutom mycket modigt!

Kampen

Har läst Knausgårds Min Kamp 5. Fantastiskt bra! Bästhetsordning enligt mig: tvåan, femman, ettan, trean, fyran. Få se då var sexan placerar sig.

Hej moi julgubben

Mörkertröttheten börjar väl smånigom bli till jul- och vinterväntan. Några tecken: Nykarlebystjärnan lyser i fönstret. Till jobblunchen serverades idag smakprov på kålrotslåda. Och världens snällaste pojke skrev sitt första brev till julgubben.

Nittio

Konstigt år i år, unga flickor fyller 90 år! Igår packade vi iväg oss till Nykarleby för att fira mormors födelsedag med blommor och sånger. Ja må hon leva uti hundrade år! Men tillbakavägen, att köra en lång väg med barnen i baksätet en regnig kväll i svartaste november med av nån orsak immande fönsterrutor, det var hemskaste på länge. Idag har tårtätandet fortsatt då vi firat farsdagen.

Myrbacka

Alla helgons dag. Skyller på det regngråa vädret för att det inte blev ett besök till Sandudds begravningsplats ljushav detta år och tänder ett ljus här hemma i stället.

Några rader om Mathias Rosenlunds debut Kopparbergsvägen 20, som var lämplig läsning efter att ha lyssnat till Alakoskis kloka tankar på bokmässan förra söndagen. Förhåller mig lite tudelat till boken, både gillar och ändå inte. Det jag tyckte om och gärna läst mera var beskrivningen av förorterna Myrbacka och Fittja, den kråtiga vardagen, deltidsjobben, skulderna som hopar sig och hans resonemang kring fattigdom och skuldkänslor. Hur man tänker då man har ont om pengar och snuttjobbar, hur det kan vara då man är deprimerad själv eller bor ihop med en som är. Denna berättelse känns bekant för många tippar jag, den är lätt att relatera till.

Jag har själv en koppling till Myrbacka. Trots att jag kategoriskt svarar Björneborg då någon frågar varifrån jag kommer från så är jag född i Helsingfors, på Barnmorskeinstitutet (såsom även mina barn) och bodde under mina första två år i Myrbacka.

Mind the gap!

...som det sägs i världens äldsta tunnelbana. Jag har varit på en jobbresa - spännande tider när det gäller digitala arkiv! I arkivsammanhang är också olika möjliga gaps aktuella. 

Åkte the Tube till Victoria, Hyde Park Corner, Kings Cross och Paddington under de få timmar vi var i London. Vi besökte The British Library i London och The Bodleian Libraries i Oxford. Här följer några glimtar från resan:



The British Library

Dominus illuminatio mea
Oxfords Universitets motto

  

Tak med donatorers släktvapen eller initialer. The Bodleain Libraries (Old Bodleain)

  

Lunch, butternut squash soup på The Punter. Ungefär mittemot den låg en husbåt vid ån.

 

 

Nytt gräs runtom Radcliffe Camera

Park vid Christ Church College

Köttaffär med fasaner och harar i fönstret, Covered Market

Gammal gravgård mitt i Oxfords vimmel vid St Mary Magdalen Church 

Mörkret som en presenning

Det är obehagligt becksvart i fönstren. Jag hör till dom som blir lite nedstämd och tungsint av höstrusket och mörkret. Lämpligt nog omläser jag Per Petterssons Jag förbannar tidens flod. Det är en bok som jag tycker väldigt mycket om. Romanen handlar om svårigheter och håligheter mellan en mor och en son. Om tidens flod som ofrånkomligt, obönhörligt rinner förbi. Minnesbilder som skvalpar där med sina glidningar och luckor.
Och så är det mycket mörker: "Ganska snart skulle kvällsmörkret komma, det svarta höstmörkret skulle glida in från havet, det yttersta mörkret skulle dra in som en väldig presenning från horisonten där ute och lägga sig platt över kusten och platt över åkrarna och hedarna och varenda väg och varenda stig, och till slut kanske pressa ner mig så att jag knappt kunde stå i öppen terräng."

Tre fastrar på en dag

Mycket på gång denna höst. Men denna veckas måndag var annorlunda. Jag hälsade nämligen på mina två fastrar som är bosatta i Stockholm. En mycket lyckad resa. På morgonen förde jag som vanligt barnen till dagis och sen hoppade jag på flyget. Några timmar senare var jag hos min faster Irma i Hässelby Strand, satt i ett kök med blåa köksluckor och såg ut över vita höghus och gula trädtoppar, pratade, drack kaffe och åt smörgåsar. Märkligt, ovanligt, overkligt! Vi tog en promenad med hunden Bella. Senare besökte vi tvillingsystern, min faster Sirpa, som råkade vara på hjärtakuten den dagen. Vi åt en läcker tårta på sjukhuset för att fira systrarnas jämna år i höst. Hos Irma testade jag också på samtal via Skype för första gången då vi ringde hennes storasyster, min faster Lea. En mycket speciell dag med tankeväckande diskussioner, fina stunder.

En detalj på ett bord, målad av faster Irma
 

Asiasta toiseen. Tilltagande vind och mörker. Har knappt orkat läsa något i höst. Förutom Susanna Alakoskis "dagbok" Oktober i fattigsverige som var berörande och förfärlig. Aktuell och viktig läsning (i höstblåsten och i detta hårdnande samhällsklimat) om fattigdom, utsatthet och kyla - mycket ur barnets perspektiv. Alakoski är sååå bra. (Jag tyckte mycket om Svinalängorna och Håpas du trifs bra i fengelset. Och hennes sommarprat i Vega!)

Nu har jag börjat på Zadie Smiths nyaste, NW.

Cake pops

På morgonen har vi firat Leonards namnsdag med cake pops med vit choklad och tuggummismakande nonpareller (danskans krymmel är förresten ett superbra ord för strössel), han fick Skylanders-kort och en ny kratta. Idag ska det räfsas.

 

Vita streck och Öjvind

En barnbok vi läst på sistone är Sara Lundbergs bilderbok Vita streck och Öjvind. En kuslig berättelse om Vita och Öjvind, två barn som möter varandra. Men så blåser Öjvind bort! Och Vita tappar bort vägen. Omvärlden verkar hotfull och jobbig. Det blir så mörkt, ensamt och ledsamt, huu! Vilken tur att den gudomliga gubben Alvaro finns...?

Kanske jag är överkänslig eller något men jag måste hoppa över obehagligt stuff i boken (t.ex. de arga bilisterna). Barnen har så många frågor efter den konstiga sagan. Nästa kväll väljer de just den boken igen. Så att: det är åtminstone är väldigt vackra bilder att somna till.

Mina studier har sparkat igång och efter att barnen somnar vid niotiden så sitter jag en timme per kväll med kursövningarna eller -litteraturen. Varje kväll, hela hösten. Då går det.

Winter journal

Nu läser jag på de sista sidorna av Paul Austers Winter journal. Det är en slags biografi skriven som en dagbok men med facit i hand. Berättarens sätt att tala om och till sig själv i andra person gör mig andfådd. Men jag gillar den nog, lite ovanligt, skojigt och sympatiskt grepp.

Denna vecka börjar mina studier igen så för 6 månader framöver blir det färre romaner och mer kurslitteratur om kvällarna.

Under de senaste dagarna har jag saknat två gamla vänner, som jag knappt sett skymten av på över fem år. Omständigheterna jovisst - men inte minst mitt fel att den tidigare sammanhållningen slarvades bort. Finns de där sen när det finns mer tid och ork, det hoppas jag. Åh, att oavbrutet och koncentrerat sitta och föra långa, viktiga samtal: intensiteten, förtroligheten, värmen.

Hytti nro 6

Jag har nu läst Rosa Liksoms roman Hytti nro 6. Det är en berättelse om en lång tågresa från Moskva till Ulan Bator och om ett möte mellan en flicka och rysk karl som heter Vadim. Båda är i rörelse - på väg, bort! De delar på en trång hytt, mat och dryck. Konserver, saltgurka, lök, sötsaker, te och vodka. Hon lyssnar på hans råa och jobbiga prat. Hjälp, tänkte jag först, den här hytten känns bekant - jag vill ut! Men jag fortsatte ändå att läsa. Det är något i färgerna, smakerna och tonerna som tilltalar mig. Hyttens högljudda instängdhet, 1980-talets Sovjetunionen och Sibiriens vidder utanför kupéfönstret, det är samtidigt så beklämmande och fint. Både högtidligt och lite löjligt. Ett märkligt landskap de två färdas genom, mot en slags vänskap.

ajaj min hand

Tre veckor på jobbet och (evighets?)värken i min högra hand är tillbaka. I våras gick jag på en tio gångers serie fysioterapi, jag har varit till läkare, en handkirurg, på röntgen och magnetkameraundersökning. Fortsättning följer...

 Det verkar bara vara frågan om simpel ansträngningsvärk i handleden: irriterade vävnader, senor, ådror, nerver i kläm. Slitage plus musarm, karpaltunnelsyndrom eller nåt ditåt men det gör förbaskat ont. Smärtan kan plötsligt poff! vara borta i dagar, ibland veckor men sen kommer den igen smygande. Att vila handen hjälper men att inte använda den är omöjligt. Även om allt kånkande och lyftande gör ont är små rörelser oftast de hemskaste. Handen värker då jag äter. När jag skriver. Att skala potatis är värsta pinan. 

 

Kun kyyhkyset katosivat

Sofi Oksanens senaste roman Kun kyyhkyset katosivat är ryslig och fantastisk. Hennes språk är suveränt, klart och lite påhittigt och helt befriat från onödiga krusiduller. Romanen är den tredje av vad som ska bli sammanlagt fyra delar om Estlands närhistoria.
Hoppandet och luckorna mellan de olika tidsplanen, 1940-talet och 1960-talet, gör läsningen ganska ansträngande och svåröverskådlig men trots kråtigheten är det fängslande och mot slutet klarnar strukturen. Det är krigstid och Tyskland ockuperar Estland (som är under sovjetstyret) år 1941. För de tyska soldaterna är duvorna -symbolen för oskuld och fred?- en delikatess.
Romanens centrala figurer är det äkta paret Edgar och Juudit som försöker klara sig under de krassa omständigheterna - varken Estland eller dess medborgare är självständiga och fria, utan man hankar sig fram bäst man kan under förtrycket. Deras äktenskap är en kuliss och blir inte bättre av att den olyckliga hustrun förälskar sig i en tysk soldat. Edgar är iskallt kalkylerande, listig och grym och han tänker inte på något villkor höra till förlorarna. Han växlar identitet och ideologi efter behov för att sedan ta författarens roll: då får han förvränga berättelsen bäst han vill, hitta på, sudda bort bevis och den gamla verkligheten, retuschera och fabulera ihop både sin eget liv och landets historia (vinnarna skriver...!!?). Kollage-ansiktet på romanens (aningen övertydliga) pärmbild är hans. Edgar är en man som gör sina val utan kval, han är en kappvändare, en kameleont - och en överlevare. Ja, inte är det sanningen och lojaliteten som triumferar i denna roman.

Vill se dramatiseringen av på Nationalteatern denna vinter! (och måste läsa Stalinin lehmät, romansvitens första del)

Glansbilden

Goda stunder, fina bilder: lycka och kärlek, en glad familj, underbara vänner, vackra människor, smarriga bakverk, lyxiga hem, skojiga detaljer, smarta idéer, kreativa lösningar. 

 Så är det ju och så är det inte. Det är bara tusen gånger enklare att visa på valda bitar av det trevliga- också på bloggen. Man vill lyfta fram det kivoga. Varför känns det då som om det behövs en förklaring? Nej, det behövs det inte.

Nåväl, highlights denna söndag: vi har bakat muffins, lekt på grannens gård, ätit krusbär, killen har cyklat, Usain Bolt har sprungit. Att sånt! Nu ska jag fortsätta med Kun kyyhkyset katosivat av Sofi Oksanen.

Fadersporträtt

Några ord om semesterläsningen: Anyuru = storslagen litteratur. En storm kom från paradiset är en av de bästa romaner jag läst. Spännande, gripande, kraftfullt, briljant berättande och ett kärleksfullt fadersporträtt. Jag läste också Skulle jag dö under andra himlar av samma författare. Omskakande bok det med: längtan, besvärjelserna, hopplösheten. Läsaren kommer så förfärligt nära huvudpersonen.

Under veckoslutet i Prag påbörjade jag The Invention of Solitude av Paul Auster. Den handlar också om en frånvarande (i bemärkelsen onåbar) pappa och om sonens sorgearbete (skrivprocessen), hans trevande bland tomhet och meningslöshet.

Det var en gång ett hem

På vägen till villan kikade jag in i ett gult hus på en backe i samma by. Huset är min mammas barndomshem, sedermera min mormors sommarhem och numera ett övergivet mögelhus. Ett stort och väldigt vackert hus. Sorgligt nog har huset stått tomt och ouppvärmt i alltför många år. Allt det grågröna, prickiga och smutsrandiga på bilderna är mögel. I övrigt är det underbara färger inne. Tiden står stilla i huset: möblerna har sina gamla platser, gardinerna fladdrar, lamporna hänger i taket, tallrikar, koppar och bestick finns i köksskåpen, böcker i bokhyllan och vinyler i en hög vid skivspelaren i vardagsrummet. Men det är sprickor i väggarna, ytorna böjer och bågnar, målfärgen flagar, det luktar unket. På hustaket växer det mossa och gräs. Golvet har murknat och lutar aningen i övre våningen så där vågade jag inte gå in i alla rum.

 

Att resa

Jag och min man ska på en tumisresa till Prag nästa veckoslut! Jag som sällan reser är tudelad: glad och orolig. Oron är dels resfeber förstås men den håller mig faktiskt vaken om nätterna. Så vad mitt problem då? Jaa-a, det vet jag inte. Jag litar på barnvakterna. En paus från vardagen gör oss alla gott. Och ljuvligt att se Prag! Min oro är helt irrationell och såpass löjlig att ingen orkar älta saken med mig. Maken förstår mig inte heller. Han har jobbat, rest, studerat och varit frånvarande flera dagar, veckor, och faktiskt upp till en hel månad borta.
Jag har varit några nätter ifrån barnen. En (första) natt på spa i Nådendal förra hösten. Två nätter i Sankt Petersburg (jobbresa) i vintras, en natt i Stockholm (jobbresa) i våras och en sommarnatt i Tammerfors. Från det äldre barnet har jag dessutom varit ifrån två nätter på Barnmorskeinstitutet med hans lillasyster. Förfärligt nervös och nojig har jag varit varje gång. Och alltså herregud - jag vet att det inte är nåt speciellt med att vara borta just natten och barnen sover alldeles utmärkt nuförtiden, det är ingen som gråter efter mamma. Många föräldrar jobbar på natten, det är inget underligt med natten! Så - är det egentligen dagarna som innerst inne är problemet då eller? Kanske är det långa avstånd som skrämmer mig, kanske rädsla (att inte vara på plats IFALL), kanske är jag en kontrollfreak. Kanske är jag rädd för minsta lilla förändring, omställning, utveckling, rörelse. Kanske jag egentligen inte vill resa alls. Kanske är det allt detta, summan av kardemumman eller så något helt annat, men vad det är kan jag inte sätta fingret på.

gnällmåns

Vissa dagar hinner jag bara läsa barnböcker. Barnen gillar nuförtiden också rim och böcker på vers. Elsa Beskow känns ofta lite som en klassiker av igår men jag (och barnen) gillar ändå hennes trevliga idyller och illustrationer (även om de känns aningen för prydliga och förstelnade), t.ex. Sessalätt och Puttes äventyr i Blåbärsskogen. En bilderbok av henne som inte är så snäll i tonen är Sagan om Gnällmåns: alla skrikhalsar till varning och deras mammor till hjälp. Otäck saga, det pedagogiska greppet är nog föråldrat om det nånsin fanns.
Mina föräldrar har en Gnällmåns som är avskriven från Helsingfors stadsbibliotek och av nyfikenhet gick jag in på Helmet.fi för att kolla hur många exemplar huvudstadsregionen nuförtiden håller sig med: fann sju ex från upplagan 1984 och ett exemplar i lager från 1955. Gamla goda klassiker är sånt jag ibland får lust att kolla upp.

Stora pojkar

Hurra! Idag har en viss pojke cyklat på sin nya cykel utan stödhjul, ungefär tio meter på gräsmattan. Det är stort. Och idag fyller pappan i huset år. Barnen tyckte att vi sku dekorera tårtan med jordgubbar och ärter. Det blev gubbar och grönt pripel.

 

Jag ringer mina bröder

Jag har tänkt att jag här på bloggen kommenterar bra böcker jag vill komma ihåg, inte allt jag läser. Nu kommer ett undantag: hade nämligen höga förväntningar på Jonas Hassen Khemiris nya Jag ringer mina bröder. Romanen utgår från en krönika han skrivit efter ett bombattentat. Jag gillade nog utgångsläget och paranoian - och titeln är ju strålande. Men nej, denna blev en besvikelse trots allt. För tunn- på många sätt. Nåja. Jag ser ändå fram emot hans nästa bok. För att jag älskade hans lysande romanen Montecore. Intesiv, hjärtslitande, underhållande, finurlig. Jag har läst den tre gånger. Och Ett öga rött är också väldigt bra.

Skönt med semester och lite mer tid om kvällarna. Nu läser jag Skulle jag dö under andra himlar av Johannes Anyuru, verkar bra. Och efter tar jag samma författares En storm kom till paradiset.

I morgon åker jag med barnen och min mamma till Österbotten, Nykarleby och Monäs. Jag ska köra dit, det känns konstigt. Sen blir det några dagar på stugan utan el eller vatten. Ser fram emot ljusa (gärna myggfria) villanätter med Anyuru!

Sommarlov

Semester i fem veckor framöver! Som jag väntat på dessa lediga dagar. Så började det ändå med en släng av semesterångest. För jo, det finns ju nog små önskemål, förväntningar och press om en lyckad och avkopplande ledighet.

Och vad vill jag nu då egentligen, när det kommer till kritan? Vara glad, ta det lugnt, ha tid. Leka med barnen, läsa böcker, tänka nya tankar.

 

Tvätta mattor tydligen? Ja. Har nu en ren köksmatta som doftar tallsåpa. Vi råkar ha ett tvättställe (på land) ganska nära vårt hem.

det blir bättre

Kaj Korkea-aho har en mycket läsvärd text i dagens Hbl! (Däremot gillar jag inte att man nuförtiden måste logga in för att få läsa tidningen på nätet)

Skatter

Ännu om att fästa sig vid saker och några värdefulla grejer på en bild. Jag tror att det käraste jag äger i prylväg är detta stiliga bokmärke som min pojke sytt på dagis. Han har också gjort ett pärlhalsband som jag för att kunna andas använder som ett armband. Den späda Mårbackapelargonen har jag fått av kollegan jag delar rum med, som på våren odlar blombarn på kontoret. Utsikten från fönstret vid mitt arbetsbord är jag faktiskt också ganska fäst vid. Jo, det är ett hus. Men fönster är viktiga saker.

 

Rena ytor

Regngrå söndag är lika med perfekt städdag. Jag brukar ofta städa då jag känner mig ledsen, nervös eller upprörd - inte för att det hjälper eller ens känns meningsfullt - för att jag då får ett stort behov av rena ytor och tomma golv. Städning är väl ett sätt att få ens lite kontroll över den röriga, ibland kaotiska, verkligheten. Visserligen skulle säkert löpning eller yoga också fungera nervlugnande, men städning är trots allt lättare att genomföra tillsammans med barnen.
Då jag är ledsen eller stressad så vill jag se kläder och grejer i prydliga rutor och rader, tomma bykkorgar, papper i ordning. Så jag plockar, tvättar, viker, sorterar och slänger. Att slänga går relativt lätt då jag sällan är fäst vid saker och inte heller direkt samlar på något. Eftersom städning är ganska tidskrävande så betyder städning förstås för det mesta att jag stuvar undan saker i skåp och lådor.
Om jag skulle vara glad och avslappnad jämt så skulle jag ha råddigare och grisigare hemma. Men just nu är det golv som glänser.

Vieras

Jag har nyligen läst Riikka Pulkkinens nyaste bok, Vieras. Fin och berörande roman. Den handlar om flera slags främlingskap - i ett land, i ett språk, i en bakgrund, i en kropp, i en rytm. Främlingskap, distans, alienation i relation till sig själv och till varandra. Det är stora teman i romanen: kropp och själ (tron), rädslor. Att gå vidare trots allt.
Till en början irriterade jag mig på sättet att förmedla t.ex. dansens rytm genom poesins uttryck och form och känslors och väders ljudlandskap eller skrammel och dunk (tvättmaskinens ta-tang ta-tang, vöy vöy vöy). Men eftersom jag alldeles speciellt tyckte om dansläraren Mélanies berättelse allt mer i takt med att den vecklades ut, i skildringen av en obegriplig händelse och en sorg, fick de hackiga upprepningarna sin funktion och suggestiva effekt.
Gemensamt för Pulkkinens verk hittills är att de består av överlappande berättelser som snuddar eller fördjupar varandra, olika skikt i tid och plats, nyanser, variationer.

Jag har läst hennes tidigare till yttersta perfektion finslipade roman Totta som jag först älskade och sedan tyckte att var nästan för fulländad, för genomtänkt, för hel och för vacker. Vieras har inte detta sk. problem, den är ojämn och innehåller många klichéer (dofternas och smakernas New York), vissa saker känns tillgjorda (dagboksanteckningarna), storyn är spretig och stundvis osannolik. Trots det är den mycket läsvärd. Och berättelsen följer en i tankarna flera dagar och blir bara bättre och bättre.

Pulkkinens fina debutbok Raja köpte jag i en pocketupplaga från Barnmorskeinstitutets café en kväll i december 2010. Den läste jag där med nyfödda dottern bredvid mig.

Botaniska

Vad är väl bättre än en festlig eftermiddagspicknick med goda vänner i den blomstrande vackra Botaniska trädgården? Kanske att sitta ute på trappan med en bok en ljus och ljummen fredagkväll? Två flugor i en smäll! Underbart program idag med andra ord.

Nylonlappar

Säger bara: Tur att självhäftande nylonlappar finns för jag känner en kille som sliter sönder byxknäna på nolltid. Men inte så snabbt som man lappar: klipp en bit, limma på hålet och voilá! Världens enklaste grej. Men jag ska nog orka lära mig att sy fint. Som min mamma! Kanske gardiner, dynvar, kläder? Nångång ganska snart.

So long, vintern!

Ett inlägg i april ska det bli...

Nu när all snö smält kan man pusta ut för att snart glömma: herregud vilken jobbig vinter det var! Det är framförallt vägen från hem-dagis-jobb och tillbaka, krånglandet i snön och trafiken som gjorde mig helt utmattad, så trött att jag ofta somnade i bussen på hemvägen från jobbet eller måste gå och lägga mig samtidigt som barnen, efter kl. 20. Nu, denna aprilmånad, har jag känt att livet& orken återvänder.

En väldigt ny men återkommande tanke i snömassorna denna vinter. Tänk om, tänk om - TÄNK OM - man skulle flytta bort från huvudstaden till den gamla hemstaden Björneborg, där jag vuxit upp. Efter nästan sexton år av studier, jobb och liv i härliga Helsingfors!

Fördelar: Ha föräldrar och släktingar som skulle bo nära och sannolikt en närmare och naturligare relation mellan generationer. Det känns viktigare dag för dag. Att få hjälp med vardagen t.ex. vid sjukor och själv kunna hjälpa vid behov. Ingen rusningstrafik.
Vi kunde bo bättre och billigare, i ett eget hus. Kanske nära havet.
En flytt dit skulle innebära nya möjligheter, nya sammanhang, men i en välbekant (på gott och ont) omgivning. (Dessvärre en trångsint, tråkig, inåtvänd omgivning som jag innerligt avskytt medan jag bodde där och aldrig känt mig hemma i. Men då var jag en vild och galen tonåring, nu vill jag inget hellre än rutiner och lugn och ro...(?)

Nackdelar: Att inte känna nästan någon. Att bo långt från kära&viktiga vänner. Bo i en ganska jobbig, deprimerande stad med få aktiviteter. Jag skulle antagligen längta som en galning tillbaka till Helsingfors.

Andra funderingar med hemstaden som jag inte ids/kan sortera in under bra eller dåligt: Att leva i en helt finskspråkig omgivning, att jobba på finska. Ja, och vad man skulle jobba med, det borde vara drömjobbet¨förstås för att få igång denna stora förändring? Obs! Jag aldrig varit så nöjd som nu med mitt nuvarande jobb - och jag har jobbat på samma ställe i (sammanlagt) över 10 år. I och med en flytt till den gamla hemstaden skulle barnen gå i den skolan jag förhåller mig tudelat till och har många dåliga minnen från. Men ändå en bra skola med små klasser i en trevlig byggnad och en slags gemenskap (om man inte hamnar utanför).

En sån idé har ploppat upp denna vinter. Vad kan man säga- skönt med våren, alltså! Är det såhär en medelålderskris ser ut?

Påsklov

Äntligen påsklov! Jag tycker om påsken, som för mig inte betyder mer än några lediga dagar med familj och släktingar. God mat, chokladägg, påskgräs och kvistar, samvaro, vila. Ingen stress och press som inför julen. Jag håller nu för andra veckan på att läsa Mirjam Tuominens verk och om henne och ska fortsätta med det under helgen. Hade inte läst något av henne tidigare. Första intrycket var nej, nej, nej - jag orkar inte med dethär tes-antites-syntestänket. Nu börjar det sjunka in. Eller jag sjunker in i det. Egentligen motvilligt, för jag känner att jag vill spjärna emot. Kanske för att det finns vissa drag jag känner igen i mig själv. Kanske för att det helt enkelt inte är nån sprittande läsning. Man blir lite beklämd eller illa till mods. Det är så mycket skuldkänslor, ångest, förtvivlan, tidsbrist, trötthet.

Det är en ganska ansträngande värld Tuominen beskriver; en jobbig balansgång eller ett gränsland mellan livslust och dödslängtan. Personerna ikläds rollen som offer och bödlar, livet är en slump och en (känslornas och viljornas) kamp. Det är krig. Den ofrånkomliga paniken och vansinnet lurar bakom knuten. I döden finns en önskan om det absoluta, entydighet, fulländning, slutgiltighet. Och nu slår det mig: likgiltighet. Övertolkning, nja? I april firas hennes 100-årsjubileum.

April är min favoritmånad då det nästan är maj som är bäst. Jag gillar vårväntan, den bländande solen som ännu ligger lämpligt lågt, den skräpiga fulheten under snötäcket som långsamt avslöjas och sedan förändras i rasande takt för varje dag.

Sandström och Lundberg

Några ord om två julklappar- intressanta, spännande, tankeväckande böcker jag läst nyligen och vill komma ihåg:

Den första: novellsamling Till dig som saknas av Peter Sandström. Stillsamma, osentimentala, underbara berättelser. En lågmäld berättare, tonen är mild. Något därunder som skaver, något som funnits, möjligen ett känslotillstånd- kanske ett raseri eller en sorg? Manligheten, vardagligheten, tillvaron överlag? Texten förmedlar en aning om något som ligger därunder men viktigare: det verkar vara borta/nästan borta och mycket annat med det, händelser, tiden, liv. Kvar är en slags melankoli i kombination med krass realism. Och en stundom tryckande tystnad, saker man inte talar om. Ibland är denna tystnad en lättnad, ibland verkar den kuslig men för det mesta känns den hopplös: det finns helt enkelt inte mycket att säga. Orden är kanske rentav onödiga i sin otillräcklighet, och man orkar inte börja. Floden rinner och tiden har sin gång oavsett vad man säger varandra.
I novellsamlingen finns många fina skildringar av relationer, personerna är både starka och samtidigt spröda och bräckliga.
Det finns en distanserad kyla i det konstaterande berättandet, ett avståndstagande från (möjligheten till) närhet och ändå en värme och ömhet i skildringen av personerna.
Hela boken men speciellt dess titel är lysande, beskrivande, vacker, samtidigt saklig och humoristisk. Jag älskade boken!

Den andra: romanen Is av Ulla-Lena Lundberg. Välskriven roman, man blir trollbunden av rytmen i boken, det är ett ljuvligt flyt i berättandet, en ström som sveper en med sig. Lätt och rolig läsning och det  kryllar av ljuvliga uttryck. Personernas många sysslor går undan med fartfullt tempo, det är ett väldigt stök, ruljans och hössel i vardagen. Vila kan man i graven! Gällande romanfigurerna, huvudpersonerna Mona och Petter är jag tudelad, det blev nämligen ganska svartvitt till slut. Den handlingskraftiga och stressade hemska mamman som inte hinner eller orkar förundras över sina barn, överöst av vardagsbestyr, slit och plikter som hon är. Och så den evigt snälla och sympatiska mjukispappan-prästen-hjälten. Fast nåja, varför inte?
Berättelsen blev avbruten (kändes det som, kanske för att framhäva det abrupta slutet och ett alltför kort liv) och storyn om de stackars barnen kom knappt igång - så jag blev nog lite paff och upprörd då romanen plötsligt var slut. Hallå! Mera, mera!
Allra mest tyckte jag om beskrivningen av de obönhörliga och mäktiga naturkrafterna: isen, vattnet, årstiderna, Örarna, ödet? Kanske också tron eller religionen kan räknas till dessa opåverkbara, övernaturliga krafter och bidra till livsmysteriet? Jag vet inte. Läs Is!

photostream

Hm, vad hände med bloggandet då...
Länkar till mitt miniprojekt på flickr som jag lämnade in till sociala webben-kursen sent omsider. Uppgiften var ny teknologi och människor som använder sig av den. Summa summarum: Flickr verkar enkelt och användarvänligt.

Studierna fortsätter med en kurs i resurshantering, återkommer till den senare. Men i morgon bär det av till S:t Petersburg. Jobbresa. Nervöst. Bara jag. Två nätter. Herregud! Det är oerhört.