Den svavelgula himlen

Kjell Westö har fått Tollanderska priset idag och jag fick en orsak att skriva ner några rader om hans senaste roman. Att läsa Westö är som att gå i ett par vårskor efter att ha länge klafsat fram i tunga vinterstövlar. Bekant och bekvämt och lätt och snabbt går det framåt. I hans senaste episka roman Den svavelgula himlen är personerna i fokus. Den namnlöse berättaren är en författare som är ungefär jämngammal med Westö och tidsramen är därmed från 1970- till 2010-talet. Det är en berättare som verkar ha svårt att säga ifrån, att agera och leva ut, han väljer att betrakta från sidan, han är en som registrerar det som händer. Ibland verkar han nästan oengagerad i sitt eget liv, eller okej, det är mycket om hans kvinnor och sexet men författarskapet och läraryrket och annat innehåll är det mindre om. Nå, möjligen bättre så, kanske det inte är så intressant läsning heller? Det är vänskapen till Alex och kärleken till Stella som den här berättelsen kretsar kring. En central plats är deras sommarställe, släkten Rabells gård Ramsvik, som nog har mörkare hemligheter men när tiden går och berättelsen framskrider mest framträder som en solblekt barndomsidyll och förlorat sommarparadis. Eller är det kanske minnet som gör ett spratt? Minnets bedräglighet är nämligen ett intressant spår i berättelsen.

Den svavelgula himlen handlar främst om klass- och social tillhörighet. Arv, miljö, tid, upprepning, variation. Klassproblematiken skildrar Westö som vanligt skickligt och med säker hand. Det finns också en slags vemod eller sorgsenhet i berättelsen, i synnerhet i skildringen av berättarens föräldrar och årens ofrånkomliga gång, som tilltalar mig.

Är denna roman då möjligen Westös bästa? Nja, jag tror Hägring 38 fortfarande behåller sin plats som min favorit-Westö.

Glöm mig

Läste Alex Schulmans roman, eller minnesbok, Glöm mig. Den handlar om hans mamma, TV-programledaren, senare informationschefen, Lisette Schulman. Författaren Sven Stolpes dotter och journalisten, TV-producenten, Allan Schulmans fru.

Lisette är alkoholist. Hennes humör är ombytligt och tålamodet nästan alltid slut. Hon är begåvad, kaxig, slagfärdig och rolig. Hon är rasande och elak. Hon är instängd i ett sovrumsmörker om dagarna. Hon är en mamma som vänder blicken bort från sitt barn. När hon är arg väljer hon medvetet, demonstrativt och grymt att osynliggöra, ignorera, hon vägrar se barnets existens.
Det är också det sistnämnda som är vändpunkten. När Alex ser mönstret upprepas med hans barn så tvingar han sig att ingripa. Det får inte hända igen!

Glöm mig, är vad Lisette Schulman säger till sin son. Det är just det Alex Schulman inte kan göra, tvärtom, han vill minnas, han vill återskapa sin tidiga barndoms mor. I boken räknar han upp betydelsefulla minnen av modern från trettio år. Kärleksfulla och ömsinta minnen växlar med fasansfulla och hjärtskärande. Barnet Alex har tidigt lärt sig registrera varje detalj. Det är rakt och bra om medberoende. Det är gripande, sorgligt, obehagligt, utlämnande.

Stundvis är boken också oerhört underhållande: bilresorna till sommartorpet, pappa Allans stressade besatthet med tiden är komisk och ja, på ett sätt, lite bekant. Det gör mig nyfiken på Schulmans bok om sin far, Skynda dig att älska.