Äntligen påsklov! Jag tycker om påsken, som för mig inte betyder mer än några lediga dagar med familj och släktingar. God mat, chokladägg, påskgräs och kvistar, samvaro, vila. Ingen stress och press som inför julen. Jag håller nu för andra veckan på att läsa Mirjam Tuominens verk och om henne och ska fortsätta med det under helgen. Hade inte läst något av henne tidigare. Första intrycket var nej, nej, nej - jag orkar inte med dethär tes-antites-syntestänket. Nu börjar det sjunka in. Eller jag sjunker in i det. Egentligen motvilligt, för jag känner att jag vill spjärna emot. Kanske för att det finns vissa drag jag känner igen i mig själv. Kanske för att det helt enkelt inte är nån sprittande läsning. Man blir lite beklämd eller illa till mods. Det är så mycket skuldkänslor, ångest, förtvivlan, tidsbrist, trötthet.
Det är en ganska ansträngande värld Tuominen beskriver; en jobbig balansgång eller ett gränsland mellan livslust och dödslängtan. Personerna ikläds rollen som offer och bödlar, livet är en slump och en (känslornas och viljornas) kamp. Det är krig. Den ofrånkomliga paniken och vansinnet lurar bakom knuten. I döden finns en önskan om det absoluta, entydighet, fulländning, slutgiltighet. Och nu slår det mig: likgiltighet. Övertolkning, nja? I april firas hennes 100-årsjubileum.
April är min favoritmånad då det nästan är maj som är bäst. Jag gillar vårväntan, den bländande solen som ännu ligger lämpligt lågt, den skräpiga fulheten under snötäcket som långsamt avslöjas och sedan förändras i rasande takt för varje dag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar