Det är obehagligt becksvart i fönstren. Jag hör till dom som blir lite nedstämd och tungsint av höstrusket och mörkret. Lämpligt nog omläser jag Per Petterssons Jag förbannar tidens flod. Det är en bok som jag tycker väldigt mycket om. Romanen handlar om svårigheter och håligheter mellan en mor och en son. Om tidens flod som ofrånkomligt, obönhörligt rinner förbi. Minnesbilder som skvalpar där med sina glidningar och luckor.
Och så är det mycket mörker: "Ganska snart skulle kvällsmörkret komma, det svarta höstmörkret skulle glida in från havet, det yttersta mörkret skulle dra in som en väldig presenning från horisonten där ute och lägga sig platt över kusten och platt över åkrarna och hedarna och varenda väg och varenda stig, och till slut kanske pressa ner mig så att jag knappt kunde stå i öppen terräng."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar