torsdag 10 september 2015

gone girl

Det har varit tyst på bloggen, igen. Eller som vanligt. Men hej igen, kanske jag aktiverar mig nu p.g.a hösten och sånt. Jag läser ju nog, senast (senast av alla? för det här är en roman som lästes typ förrförra året) blev det Gone Girl av Gillian Flynn. Det är en thriller, en bladvändare om lögner, spel och roller. Berättargreppet växlar mellan huvudpersonerna, det skrivande paret, Amy och Nick. Ja, romanen är intressant med många poänger och saker att ta fasta på, t.ex. Cool girl-tematiken är nästan smärtsamt bra och samtidigt vansinnigt irriterande men jag orkar varken gå in på det eller annat. Är nämligen så besviken på slutet! Som är osannolikt och överdrivet, det blir bara löjligt. Men innan slutet spännande och rolig läsning.

fredag 31 juli 2015

adjö lediga dagar

                                                Min sista semesterdag var idag. Fyra veckor gick i ett huj.

Roadtrip till Österbotten. Zorro hälsade på mormorsmor
Luktärterna på balkongen var vackra 






Sommaren med Maj

Jag fortsatte med Kristina Sandberg: Sörja för de sina och Liv till varje pris. Ja, dethär har varit sommaren med Maj. Vi rör oss från trettiotalet till sextiotalet. Från arbetarklass till småborgerlighet och sedan börjar det sakteligen svänga tillbaka. Maj har varit med mig i matlagningen, städandet, överlag närvarande inom hemmets verklighet och ramar. Hur snäv och begränsad, nästan inåtvänd, är inte hennes roll? Ja, det känns förlegat - och ändå inte alls. Vad jobbig hon är med all ångest, osäkerhet, tvångstankar! Stundvis är hennes överkritiskhet hård, småsint och svår att uthärda. Samtidigt är hon så mänsklig med alla sina brister att man bara måste sympatisera med henne. Eller måste och måste, men jag gör det.
Jag har älskat romansviten, speciellt den första och tredje delen. Maj, Tomas, berättarrösten, växlandet dem emellan, alla tankarna, tonfallen, frågorna.
Och ska man nånsin sluta tänka i kursiv!

torsdag 18 juni 2015

Att föda ett barn

Läste Kristina Sandbergs roman Att föda ett barn. Den handlar om ett år i tjugoåriga Majs liv i småstaden Örnsköldsvik på trettiotalet och är den första delen i en trilogi. Stilistiskt är romanen absolut underbar och man sugs in i texten direkt från de första raderna! Majs berättelse varvas med hennes medvetandeflöde: tankar, minnen, förväntningar, förmaningar, kommentarer, besvärjelser, tilltal, samtal. Romanen är en helt fantastiskt skildring av tidsanda, livsvillkor och klass. Hushållsgörat, det evinnerliga städandet, all denna mat. Alkoholen. Omständigheterna, slumpen, om hur det blir som det blir. Svårt, jobbigt.
Oj nej, hur ska det gå för Maj och hennes familj? Ja, självklart ska jag läsa de följande delarna.

torsdag 28 maj 2015

tre systrar och en berättare

Läste Lars Sunds Tre systrar och en berättare. Roman i fyra akter. Läsaren får följa tre kvinnoöden vars gemensamma nämnare är att de får rollerna i Tjechovs pjäs som ska sättas upp 1948 i Österbotten. Som titeln antyder så får berättaren, som är en anonym banvakt vid Finska statsjärnvägarna, en mycket framträdande roll i berättelsen. Förutom att han sänker bommarna vid Frams korsning är det han som nedteckar och återger berättelsen och det enligt helt egna principer. Ett helt skojigt grepp för det mesta men emellanåt bara störande när berättaren ingriper, kommenterar händelserna och samtalar med sin vän kråkan... berättarglädjen är det inget fel på och det sker på ett fantastiskt, ofta dialektalt, språk. Stundvis blir det så spretigt med sidospår och lösa trådar att jag trots det trevliga flytet önskar en stramare hållen berättelse.
Nåväl, romanen är den första delen av en trilogi och jag vill gärna se vartåt det barkar i de följande delarna.

lördag 16 maj 2015

ny sida

Fick för mig att byta namn på bloggen. Så gjorde jag det lite huxflux. Förutom läsarna så försvann en del länkningar och sånt. Jag fixar när jag hinner.

söndag 10 maj 2015

teckningar

Fick åka på en jobbresa till underbara Köpenhamn och medan jag svirade där visades barnens teckningar i Buu-klubben, hurra! Och tacka vet jag Arenan! Här är en länk till avsnittet, om nån släkting vill kolla. Ett tidigare inlägg om buupost här.

lördag 25 april 2015

Rymden

Planeter, stjärnor, kometer, asteroider, rymdfarkoster... denna vår har rymden varit på tapeten, mycket tack vare att sexåringen varit med i förskolans rymdgrupp.
 
Solsystemet i en skolåda
En bok som lämpat sig bra som kvällsläsning är George Johanssons och Jens Ahlboms Ut i rymden med Mulle Meck. Det har varit väldigt lärorikt även för mig som glömt ungefär allt. Den bok som jag däremot kommer ihåg från min barndom (en av de första böcker jag läste själv och många gånger) är Glöm inte jordnötterna! av Thomas och Anna-Clara Tidholm. En sorglig saga om apan Cesar som jobbar på en rymdbas. Nej, Cesar glömde inte dedär jordnötterna - och inte jag heller.


onsdag 15 april 2015

Tilly som trodde att

Barnbokstips: Eva Staafs och Emma Adbåges Tilly som trodde att.... Ja, vad trodde hon då? Att alla barn har det ungefär likadant hemma. Men när Tilly hälsar på hos sina dagiskompisar så märker hon att alla har det annorlunda. Hon möter också en man som sitter och fryser på gatan. Det är en berättelse ur barnets perspektiv, inga fördomar, inget (vuxet) problematiserande, moraliserande eller ojjande och vojjande. Inte heller ter sig det främmande som skrämmande utan hon bemöter kompisarna, omgivningen och situationerna med ett sakligt konstaterande tonfall.
Det är som det är.

(sen är det upp till den läsande föräldern att svara på de frågor som boken väcker... om man kan)

torsdag 26 mars 2015

Beckomberga. Ode till min familj

Läste Sara Stridsbergs roman Beckomberga. Ode till min familj. Den handlar om mentalsjukhuset Beckomberga, dess personal, patienter och anhöriga. Ja, gränsdragningen mellan sjuk och frisk är förstås luddig. Romanen skildrar en familj, berättaren som är dottern Jackie, mamman Lone och den på sjukhuset intagna pappan Jimmie. Romanen är en slags hyllning till sjukhuset, ett hem och sammanhang för någon, ett fängelse för en annan. Det är svårt att få grepp om personerna, det är som om de är lite otydliga i kanterna, det är så mycket outsagt. Vissa porträtt känns nästan orättvist ofullständiga (t.ex. Lone, varför får man inte veta mer om henne) då pappan upptar berättarens uppmärksamhet. Man tänker att det mest ledsamt för Jackie själv. Berättelsen är luftig och fragmentarisk, läsaren tilldelas små sjok här och där. Romanen glider tidsmässigt mellan olika perioder och flyter lite samman.
Hela storyn är som ett egendomligt, drömlikt, upplöst, förgånget tillstånd. Det är ju något av ett tema i boken, hur svårt det är att hålla kvar något undflyende: en människa, stunden, minnet. I romanen är det svåra mer vackrert än vad det är sorgligt.

lördag 14 mars 2015

He eivät tiedä mitä tekevät

Läste Jussi Valtonens roman He eivät tiedä mitä tekevät. En dystopi, samtidsskildring, scifi? Romanen utspelar sig i Helsingfors och Baltimore och rör sig från "laman" vid 90-talet till ungefär år 2020. I fokus är den amerikanska forskaren Joe Chayefski, hans finländska ex-fru Alina och hans nya familj. Framförallt är det en berättelse om en fars icke-relation till sin son. Romanen skildrar skillnader och distanser på flera plan, etiska, moraliska, kulturella, fysiska, mellan generationer. Ett viktigt tema i boken är vetenskaplig forskning med hjälp av djurförsök vs djurrättsaktivism. I berättelsen vinklas problematiken kring djurförsök intressant nog mot de kommersiella, tekniska och kemiska experiment som utförs på människor. Det gäller den privata sfären vs den digitala, virtuella världen. Motsättningarna blir möten, och det är inte nödvändigtvis så trevligt som det låter. Medryckande läsning, underhållande och mot slutet väldigt spännande! Alldeles för spännande för långa tillbakablickar mitt i handlingen, om man får komma med en liten invändning och det får man ju.

lördag 17 januari 2015

stjärnor

Sexåringen firades nog förstås på den riktiga födelsedagen men idag var det äntligen dags för kompiskalaset. Förra året var temat flygplan, i år Star Wars. Vad som fattades kakbottnen vet jag inte, för plattare hade den inte kunnat bli. Men vem bryr sig? Sånt är småpotatis för stjärnornas krigare.


tisdag 6 januari 2015

knaper

Trettondag. En ledig tisdag som smakade smält socker och lite stearin.
 

söndag 4 januari 2015

Minkriket

Läste Karin Erlandssons fina debutroman Minkriket. Romanen beskriver pälsnäringen i Österbotten och det evinnerliga, tunga slitet som minkfarmen innebär för en familj. Den handlar om farmaren Lars-Mikael och hans minkar och kvinnor: mamman, frun, dottern. Det är kanske orättvist att klumpa ihop dem såhär men jag läste boken som om allting kretsade kring honom. Det är en bok om minkarnas skrik, måsarnas skrän, smuts, skattepengar och lena pälsar, obehagliga kliande eksem och en alltmer fränare minklukt och tryckande atmosfär. Välskrivet och väldigt spännande. Läs, läs!