söndag 23 februari 2014

Lugn, lugnare, ko

Det är något kolossalt lugnande med kor. Idag stod kossorna nästan orörliga och blängde på oss och vi  glodde tillbaka i deras kloka ögon och komtemplation, närmast uråldriga dåsighet. Kanske kon faktiskt står för det riktiga i tillvaron, som hinduismen lär. Men auta armias om de råmar, då blir dottern alldeles ifrån sig av fasa och den heliga stunden är förbi.
Tack vare vare en bild på de besynnerliga djuren märkte jag att min telefonkamera har flera fotofiltermöjligheter, hur har det kunnat undgå mig?

måndag 17 februari 2014

Annanstans

Nu läste jag Malin Kiveläs roman Annanstans. Det är en släktsaga om kvinnor, mödrar, döttrar, mostrar i olika tider och platser. Om frihet med stort F, om rum och resande, resor bort, resor fram (utan att komma fram) och tillbaka (utan att komma hem). Språket är vackert, lekfullt och varje sida, varje ord och andetag känns levande, känsligt och ödesmättat för att sedan när det är hänt eller rättare sagt läst stelna till fotografiska minnesfragment. Ibland känns texten närmast drömlik och associationerna hypnotiska och jag tycker om de romantiserande vackra bilderna. Men för det mesta blir texten (är friheten möjligen?) lite aningen onåbar och jag kommer inte riktigt in i läsningen, bläddrar tillbaka, koncentrationen flackar och tankarna fladdrar iväg. Så ja, jag befinner mig också lite annanstans. Distanserad, distraherad av annat. Det är kanske inte ändå bokens fel.

måndag 3 februari 2014

Hägring 38

Läste nyligen Kjell Westös Hägring 38. Staden är Helsingfors och tidsandan året innan andra världskriget bryter ut. Det vet ju läsaren men inte huvudpersonerna advokaten Claes Thune som har svårt att glömma sin ex-fru och hans kontorist Matilda Wiik som för sin del är förföljd av hemska minnen från inbördeskriget.
Året är 1938, Tyskland pöser och har sig och motsättningarna blir allt skarpare, de politiska samtalen blir debatter som eskalerar till konfliker, vänner blir osams, världen blir snäppet otryggare för den som inte vill eller kan blunda.

Romanens berättarstil är lugn och lågmäld, tempot är makligt, det är alldagligt till den grad att det egentligen inte alls blir spännande förutom atmosfären som är tryckande, laddad, det är något i luften, något bakom knuten. Det är skickligt och snyggt berättat.

Och herregud vad alla personer förfärligt ensamma trots eller kanske på grund av alla åsikter, rörelser och gungningar runtomkring. De är liksom borttappade eller övergivna - och omgivna av en tystnad. Beklämmande. Verkligt.

Fin roman med andra ord. Läs den!