Sofi Oksanens senaste roman Kun kyyhkyset katosivat är ryslig och fantastisk. Hennes språk är suveränt, klart och lite påhittigt och helt befriat från onödiga krusiduller. Romanen är den tredje av vad som ska bli sammanlagt fyra delar om Estlands närhistoria.
Hoppandet och luckorna mellan de olika tidsplanen, 1940-talet och 1960-talet, gör läsningen ganska ansträngande och svåröverskådlig men trots kråtigheten är det fängslande och mot slutet klarnar strukturen. Det är krigstid och Tyskland ockuperar Estland (som är under sovjetstyret) år 1941. För de tyska soldaterna är duvorna -symbolen för oskuld och fred?- en delikatess.
Romanens centrala figurer är det äkta paret Edgar och Juudit som försöker klara sig under de krassa omständigheterna - varken Estland eller dess medborgare är självständiga och fria, utan man hankar sig fram bäst man kan under förtrycket. Deras äktenskap är en kuliss och blir inte bättre av att den olyckliga hustrun förälskar sig i en tysk soldat. Edgar är iskallt kalkylerande, listig och grym och han tänker inte på något villkor höra till förlorarna. Han växlar identitet och ideologi efter behov för att sedan ta författarens roll: då får han förvränga berättelsen bäst han vill, hitta på, sudda bort bevis och den gamla verkligheten, retuschera och fabulera ihop både sin eget liv och landets historia (vinnarna skriver...!!?). Kollage-ansiktet på romanens (aningen övertydliga) pärmbild är hans. Edgar är en man som gör sina val utan kval, han är en kappvändare, en kameleont - och en överlevare. Ja, inte är det sanningen och lojaliteten som triumferar i denna roman.
Vill se dramatiseringen av på Nationalteatern denna vinter! (och måste läsa Stalinin lehmät, romansvitens första del)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar