Hytti nro 6

Jag har nu läst Rosa Liksoms roman Hytti nro 6. Det är en berättelse om en lång tågresa från Moskva till Ulan Bator och om ett möte mellan en flicka och rysk karl som heter Vadim. Båda är i rörelse - på väg, bort! De delar på en trång hytt, mat och dryck. Konserver, saltgurka, lök, sötsaker, te och vodka. Hon lyssnar på hans råa och jobbiga prat. Hjälp, tänkte jag först, den här hytten känns bekant - jag vill ut! Men jag fortsatte ändå att läsa. Det är något i färgerna, smakerna och tonerna som tilltalar mig. Hyttens högljudda instängdhet, 1980-talets Sovjetunionen och Sibiriens vidder utanför kupéfönstret, det är samtidigt så beklämmande och fint. Både högtidligt och lite löjligt. Ett märkligt landskap de två färdas genom, mot en slags vänskap.

ajaj min hand

Tre veckor på jobbet och (evighets?)värken i min högra hand är tillbaka. I våras gick jag på en tio gångers serie fysioterapi, jag har varit till läkare, en handkirurg, på röntgen och magnetkameraundersökning. Fortsättning följer...

 Det verkar bara vara frågan om simpel ansträngningsvärk i handleden: irriterade vävnader, senor, ådror, nerver i kläm. Slitage plus musarm, karpaltunnelsyndrom eller nåt ditåt men det gör förbaskat ont. Smärtan kan plötsligt poff! vara borta i dagar, ibland veckor men sen kommer den igen smygande. Att vila handen hjälper men att inte använda den är omöjligt. Även om allt kånkande och lyftande gör ont är små rörelser oftast de hemskaste. Handen värker då jag äter. När jag skriver. Att skala potatis är värsta pinan. 

 

Kun kyyhkyset katosivat

Sofi Oksanens senaste roman Kun kyyhkyset katosivat är ryslig och fantastisk. Hennes språk är suveränt, klart och lite påhittigt och helt befriat från onödiga krusiduller. Romanen är den tredje av vad som ska bli sammanlagt fyra delar om Estlands närhistoria.
Hoppandet och luckorna mellan de olika tidsplanen, 1940-talet och 1960-talet, gör läsningen ganska ansträngande och svåröverskådlig men trots kråtigheten är det fängslande och mot slutet klarnar strukturen. Det är krigstid och Tyskland ockuperar Estland (som är under sovjetstyret) år 1941. För de tyska soldaterna är duvorna -symbolen för oskuld och fred?- en delikatess.
Romanens centrala figurer är det äkta paret Edgar och Juudit som försöker klara sig under de krassa omständigheterna - varken Estland eller dess medborgare är självständiga och fria, utan man hankar sig fram bäst man kan under förtrycket. Deras äktenskap är en kuliss och blir inte bättre av att den olyckliga hustrun förälskar sig i en tysk soldat. Edgar är iskallt kalkylerande, listig och grym och han tänker inte på något villkor höra till förlorarna. Han växlar identitet och ideologi efter behov för att sedan ta författarens roll: då får han förvränga berättelsen bäst han vill, hitta på, sudda bort bevis och den gamla verkligheten, retuschera och fabulera ihop både sin eget liv och landets historia (vinnarna skriver...!!?). Kollage-ansiktet på romanens (aningen övertydliga) pärmbild är hans. Edgar är en man som gör sina val utan kval, han är en kappvändare, en kameleont - och en överlevare. Ja, inte är det sanningen och lojaliteten som triumferar i denna roman.

Vill se dramatiseringen av på Nationalteatern denna vinter! (och måste läsa Stalinin lehmät, romansvitens första del)

Glansbilden

Goda stunder, fina bilder: lycka och kärlek, en glad familj, underbara vänner, vackra människor, smarriga bakverk, lyxiga hem, skojiga detaljer, smarta idéer, kreativa lösningar. 

 Så är det ju och så är det inte. Det är bara tusen gånger enklare att visa på valda bitar av det trevliga- också på bloggen. Man vill lyfta fram det kivoga. Varför känns det då som om det behövs en förklaring? Nej, det behövs det inte.

Nåväl, highlights denna söndag: vi har bakat muffins, lekt på grannens gård, ätit krusbär, killen har cyklat, Usain Bolt har sprungit. Att sånt! Nu ska jag fortsätta med Kun kyyhkyset katosivat av Sofi Oksanen.

Fadersporträtt

Några ord om semesterläsningen: Anyuru = storslagen litteratur. En storm kom från paradiset är en av de bästa romaner jag läst. Spännande, gripande, kraftfullt, briljant berättande och ett kärleksfullt fadersporträtt. Jag läste också Skulle jag dö under andra himlar av samma författare. Omskakande bok det med: längtan, besvärjelserna, hopplösheten. Läsaren kommer så förfärligt nära huvudpersonen.

Under veckoslutet i Prag påbörjade jag The Invention of Solitude av Paul Auster. Den handlar också om en frånvarande (i bemärkelsen onåbar) pappa och om sonens sorgearbete (skrivprocessen), hans trevande bland tomhet och meningslöshet.