Jag och min man ska på en tumisresa till Prag nästa veckoslut! Jag som sällan reser är tudelad: glad och orolig. Oron är dels resfeber förstås men den håller mig faktiskt vaken om nätterna. Så vad mitt problem då? Jaa-a, det vet jag inte. Jag litar på barnvakterna. En paus från vardagen gör oss alla gott. Och ljuvligt att se Prag! Min oro är helt irrationell och såpass löjlig att ingen orkar älta saken med mig. Maken förstår mig inte heller. Han har jobbat, rest, studerat och varit frånvarande flera dagar, veckor, och faktiskt upp till en hel månad borta.
Jag har varit några nätter ifrån barnen. En (första) natt på spa i Nådendal förra hösten. Två nätter i Sankt Petersburg (jobbresa) i vintras, en natt i Stockholm (jobbresa) i våras och en sommarnatt i Tammerfors. Från det äldre barnet har jag dessutom varit ifrån två nätter på Barnmorskeinstitutet med hans lillasyster. Förfärligt nervös och nojig har jag varit varje gång. Och alltså herregud - jag vet att det inte är nåt speciellt med att vara borta just natten och barnen sover alldeles utmärkt nuförtiden, det är ingen som gråter efter mamma. Många föräldrar jobbar på natten, det är inget underligt med natten! Så - är det egentligen dagarna som innerst inne är problemet då eller? Kanske är det långa avstånd som skrämmer mig, kanske rädsla (att inte vara på plats IFALL), kanske är jag en kontrollfreak. Kanske är jag rädd för minsta lilla förändring, omställning, utveckling, rörelse. Kanske jag egentligen inte vill resa alls. Kanske är det allt detta, summan av kardemumman eller så något helt annat, men vad det är kan jag inte sätta fingret på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar