tisdag 5 mars 2013

Sandström och Lundberg

Några ord om två julklappar- intressanta, spännande, tankeväckande böcker jag läst nyligen och vill komma ihåg:

Den första: novellsamling Till dig som saknas av Peter Sandström. Stillsamma, osentimentala, underbara berättelser. En lågmäld berättare, tonen är mild. Något därunder som skaver, något som funnits, möjligen ett känslotillstånd- kanske ett raseri eller en sorg? Manligheten, vardagligheten, tillvaron överlag? Texten förmedlar en aning om något som ligger därunder men viktigare: det verkar vara borta/nästan borta och mycket annat med det, händelser, tiden, liv. Kvar är en slags melankoli i kombination med krass realism. Och en stundom tryckande tystnad, saker man inte talar om. Ibland är denna tystnad en lättnad, ibland verkar den kuslig men för det mesta känns den hopplös: det finns helt enkelt inte mycket att säga. Orden är kanske rentav onödiga i sin otillräcklighet, och man orkar inte börja. Floden rinner och tiden har sin gång oavsett vad man säger varandra.
I novellsamlingen finns många fina skildringar av relationer, personerna är både starka och samtidigt spröda och bräckliga.
Det finns en distanserad kyla i det konstaterande berättandet, ett avståndstagande från (möjligheten till) närhet och ändå en värme och ömhet i skildringen av personerna.
Hela boken men speciellt dess titel är lysande, beskrivande, vacker, samtidigt saklig och humoristisk. Jag älskade boken!

Den andra: romanen Is av Ulla-Lena Lundberg. Välskriven roman, man blir trollbunden av rytmen i boken, det är ett ljuvligt flyt i berättandet, en ström som sveper en med sig. Lätt och rolig läsning och det  kryllar av ljuvliga uttryck. Personernas många sysslor går undan med fartfullt tempo, det är ett väldigt stök, ruljans och hössel i vardagen. Vila kan man i graven! Gällande romanfigurerna, huvudpersonerna Mona och Petter är jag tudelad, det blev nämligen ganska svartvitt till slut. Den handlingskraftiga och stressade hemska mamman som inte hinner eller orkar förundras över sina barn, överöst av vardagsbestyr, slit och plikter som hon är. Och så den evigt snälla och sympatiska mjukispappan-prästen-hjälten. Fast nåja, varför inte?
Berättelsen blev avbruten (kändes det som, kanske för att framhäva det abrupta slutet och ett alltför kort liv) och storyn om de stackars barnen kom knappt igång - så jag blev nog lite paff och upprörd då romanen plötsligt var slut. Hallå! Mera, mera!
Allra mest tyckte jag om beskrivningen av de obönhörliga och mäktiga naturkrafterna: isen, vattnet, årstiderna, Örarna, ödet? Kanske också tron eller religionen kan räknas till dessa opåverkbara, övernaturliga krafter och bidra till livsmysteriet? Jag vet inte. Läs Is!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar