måndag 24 juni 2013

det blir bättre

Kaj Korkea-aho har en mycket läsvärd text i dagens Hbl! (Däremot gillar jag inte att man nuförtiden måste logga in för att få läsa tidningen på nätet)

måndag 17 juni 2013

Skatter

Ännu om att fästa sig vid saker och några värdefulla grejer på en bild. Jag tror att det käraste jag äger i prylväg är detta stiliga bokmärke som min pojke sytt på dagis. Han har också gjort ett pärlhalsband som jag för att kunna andas använder som ett armband. Den späda Mårbackapelargonen har jag fått av kollegan jag delar rum med, som på våren odlar blombarn på kontoret. Utsikten från fönstret vid mitt arbetsbord är jag faktiskt också ganska fäst vid. Jo, det är ett hus. Men fönster är viktiga saker.
 

söndag 16 juni 2013

Rena ytor

Regngrå söndag är lika med perfekt städdag. Jag brukar ofta städa då jag känner mig ledsen, nervös eller upprörd - inte för att det hjälper eller ens känns meningsfullt - för att jag då får ett stort behov av rena ytor och tomma golv. Städning är väl ett sätt att få ens lite kontroll över den röriga, ibland kaotiska, verkligheten. Visserligen skulle säkert löpning eller yoga också fungera nervlugnande, men städning är trots allt lättare att genomföra tillsammans med barnen.
Då jag är ledsen eller stressad så vill jag se kläder och grejer i prydliga rutor och rader, tomma bykkorgar, papper i ordning. Så jag plockar, tvättar, viker, sorterar och slänger. Att slänga går relativt lätt då jag sällan är fäst vid saker och inte heller direkt samlar på något. Eftersom städning är ganska tidskrävande så betyder städning förstås för det mesta att jag stuvar undan saker i skåp och lådor.
Om jag skulle vara glad och avslappnad jämt så skulle jag ha råddigare och grisigare hemma. Men just nu är det golv som glänser.

torsdag 13 juni 2013

Vieras

Jag har nyligen läst Riikka Pulkkinens nyaste bok, Vieras. Fin och berörande roman. Den handlar om flera slags främlingskap - i ett land, i ett språk, i en bakgrund, i en kropp, i en rytm. Främlingskap, distans, alienation i relation till sig själv och till varandra. Det är stora teman i romanen: kropp och själ (tron), rädslor. Att gå vidare trots allt.
Till en början irriterade jag mig på sättet att förmedla t.ex. dansens rytm genom poesins uttryck och form och känslors och väders ljudlandskap eller skrammel och dunk (tvättmaskinens ta-tang ta-tang, vöy vöy vöy). Men eftersom jag alldeles speciellt tyckte om dansläraren Mélanies berättelse allt mer i takt med att den vecklades ut, i skildringen av en obegriplig händelse och en sorg, fick de hackiga upprepningarna sin funktion och suggestiva effekt.
Gemensamt för Pulkkinens verk hittills är att de består av överlappande berättelser som snuddar eller fördjupar varandra, olika skikt i tid och plats, nyanser, variationer.

Jag har läst hennes tidigare till yttersta perfektion finslipade roman Totta som jag först älskade och sedan tyckte att var nästan för fulländad, för genomtänkt, för hel och för vacker. Vieras har inte detta sk. problem, den är ojämn och innehåller många klichéer (dofternas och smakernas New York), vissa saker känns tillgjorda (dagboksanteckningarna), storyn är spretig och stundvis osannolik. Trots det är den mycket läsvärd. Och berättelsen följer en i tankarna flera dagar och blir bara bättre och bättre.

Pulkkinens fina debutbok Raja köpte jag i en pocketupplaga från Barnmorskeinstitutets café en kväll i december 2010. Den läste jag där med nyfödda dottern bredvid mig.