Jag har nyligen läst Riikka Pulkkinens nyaste bok, Vieras. Fin och berörande roman. Den handlar om flera slags främlingskap - i ett land, i ett språk, i en bakgrund, i en kropp, i en rytm. Främlingskap, distans, alienation i relation till sig själv och till varandra. Det är stora teman i romanen: kropp och själ (tron), rädslor. Att gå vidare trots allt.
Till en början irriterade jag mig på sättet att förmedla t.ex. dansens rytm genom poesins uttryck och form och känslors och väders ljudlandskap eller skrammel och dunk (tvättmaskinens ta-tang ta-tang, vöy vöy vöy). Men eftersom jag alldeles speciellt tyckte om dansläraren Mélanies berättelse allt mer i takt med att den vecklades ut, i skildringen av en obegriplig händelse och en sorg, fick de hackiga upprepningarna sin funktion och suggestiva effekt.
Gemensamt för Pulkkinens verk hittills är att de består av överlappande berättelser som snuddar eller fördjupar varandra, olika skikt i tid och plats, nyanser, variationer.
Jag har läst hennes tidigare till yttersta perfektion finslipade roman Totta som jag först älskade och sedan tyckte att var nästan för fulländad, för genomtänkt, för hel och för vacker. Vieras har inte detta sk. problem, den är ojämn och innehåller många klichéer (dofternas och smakernas New York), vissa saker känns tillgjorda (dagboksanteckningarna), storyn är spretig och stundvis osannolik. Trots det är den mycket läsvärd. Och berättelsen följer en i tankarna flera dagar och blir bara bättre och bättre.
Pulkkinens fina debutbok Raja köpte jag i en pocketupplaga från Barnmorskeinstitutets café en kväll i december 2010. Den läste jag där med nyfödda dottern bredvid mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar