mrs Dalloway

Om varför det lönar sig med en omläsning av sina favoriter. Virginia Woolfs Mrs Dalloway. Den tyckte jag att var vansinnigt bra under studietiden. Och tycker lika fortfarande! Varje fulländad, briljant mening som understryks och inpräntas i läsaren. Dessa märkligt vackra timmar som skildras, de ihopflytande scenerna och den spända atmosfären. Vid första läsningen tänkte jag ungefär att det är en berättelse om något väsentligt som bubblar under ytan, något betydelsefullt som är nära att hända mrs D -kanske ett utspel, utbrott- något som hon sedan rationaliserar bort och slätar över. Nu, sisådär femton år och en omläsning senare, tänker jag att herregud: det är ju inte ens NÄRA nära att hända henne. Fantasier finns det ju nog, men bara en liten gnutta frustration i självbelåtenheten. Visst, romanen handlar inte enbart om henne. Men ändå. Konventionerna, självkontrollen, de fåfänga idealen och det neurotiska, sorgliga och onödiga med det hela. Det är det som händer.