Läste Sara Stridsbergs roman Beckomberga. Ode till min familj. Den handlar om mentalsjukhuset Beckomberga, dess personal, patienter och anhöriga. Ja, gränsdragningen mellan sjuk och frisk är förstås luddig. Romanen skildrar en familj, berättaren som är dottern Jackie, mamman Lone och den på sjukhuset intagna pappan Jimmie. Romanen är en slags hyllning till sjukhuset, ett hem och sammanhang för någon, ett fängelse för en annan. Det är svårt att få grepp om personerna, det är som om de är lite otydliga i kanterna, det är så mycket outsagt. Vissa porträtt känns nästan orättvist ofullständiga (t.ex. Lone, varför får man inte veta mer om henne) då pappan upptar berättarens uppmärksamhet. Man tänker att det mest ledsamt för Jackie själv. Berättelsen är luftig och fragmentarisk, läsaren tilldelas små sjok här och där. Romanen glider tidsmässigt mellan olika perioder och flyter lite samman.
Hela storyn är som ett egendomligt, drömlikt, upplöst, förgånget tillstånd. Det är ju något av ett tema i boken, hur svårt det är att hålla kvar något undflyende: en människa, stunden, minnet. I romanen är det svåra mer vackrert än vad det är sorgligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar