Läste nyligen Kjell Westös Hägring 38. Staden är Helsingfors och tidsandan året innan andra världskriget bryter ut. Det vet ju läsaren men inte huvudpersonerna advokaten Claes Thune som har svårt att glömma sin ex-fru och hans kontorist Matilda Wiik som för sin del är förföljd av hemska minnen från inbördeskriget.
Året är 1938, Tyskland pöser och har sig och motsättningarna blir allt skarpare, de politiska samtalen blir debatter som eskalerar till konfliker, vänner blir osams, världen blir snäppet otryggare för den som inte vill eller kan blunda.
Romanens berättarstil är lugn och lågmäld, tempot är makligt, det är alldagligt till den grad att det egentligen inte alls blir spännande förutom atmosfären som är tryckande, laddad, det är något i luften, något bakom knuten. Det är skickligt och snyggt berättat.
Och herregud vad alla personer förfärligt ensamma trots eller kanske på grund av alla åsikter, rörelser och gungningar runtomkring. De är liksom borttappade eller övergivna - och omgivna av en tystnad. Beklämmande. Verkligt.
Fin roman med andra ord. Läs den!
Andra kattslaven håller på med den och säger också att den är jättebra.
SvaraRaderaOkej, jag måste höra vad hon tyckte sen!
SvaraRadera