lördag 15 mars 2014

Torka aldrig tårar utan handskar

Läste Jonas Gardells romantrilogi Torka aldrig tårar utan handskar. Eftersom jag sett den fantastiska dramaserien så hade romanpersonerna skådespelarnas ansikten. Ja, jag tyckte mycket om böckerna. Fina, levande romanfigurer. Förfärlig, hjärtskärande story. Många tårar! En viktig berättelse, inte minst för att den är sann:"Att berätta är en sorts plikt. Ett sätt att hedra och att sörja och att minnas."

En liten invändning har jag ändå mot de otaliga upprepningarna som inpräntar i läsaren att Kärleken, Sjukdomen och Döden verkligen verkligen verkligen var verklighet! Att det hände riktigt på riktigt. Att de hände levande, existerande personer. Smittan, rädslan, utfrysningen. Att den skildrade tiden (främst 80-talet) och platsen (Stockholm) fanns. Att det här var alldeles nyligen. Att det är sant. Förstår ni? Är det säkert? Ja. JA.

5 kommentarer:

  1. ...jag har sett dramaserien och kommer nog att läsa böckerna också. Jonas Gardell berör!

    SvaraRadera
  2. Heh! Jag gjorde det igen. Anonym=Irma

    SvaraRadera
  3. Hej på dig anonym :) jo han är bra!

    SvaraRadera
  4. Det är Gardells stil, det där med att upprepa och upprepa: "Mitt liv. Mitt enda liv. Just nu." "Detta är sant. Det är på riktigt sant." Det kan vara ett lite störande manér, samtidigt så känner jag att det verkligen kan behövas ibland, det där tjatandet, för att det verkligen ska gå hem.

    Jag tyckte också mycket om både serien och böckerna.

    SvaraRadera
  5. Jo.

    Vi såg ju förresten honom på Savoyteatern för länge sen, kanske 2002 :)

    SvaraRadera